1. INTRO – Museibutiken
Basutställningen i nedre våningen
Skeppsbro – Lovisa stads första hamn
- Degerby, sedermera Lovisa stad grundades år 1745 och blev en hamnstad för utrikessjöfart med stapelstadsrättigheter samma år.
- Svenska Riket behövde en ny gräns- och handelsstad efter att Fredrikshamn förlorats till Ryssland i Åbo fred år 1743.
- Åbo, Viborg och Helsingfors var de enda städerna i Sveriges östra riksdel, Finland, vid den tiden med rättigheten att idka utrikeshandel.
- Lovisa var den enda hamn- och stapelstaden i sydöstra Finland, och blev därför en central handelsort för Östnyland, Savolax och en del av Karelen.
- Via Skeppsbron exporterades järn, bräder och plankor och under goda skördeår även spannmål.
- Den viktigaste importvaran var havssaltet från medelhavsländerna samt mindre saltpartier från Lybeck och Stockhol
Sjötullkammaren i Lovisa
- Vid södra delen av nuvarande Saltbodtorget, väster om Skeppsbron, uppställdes en byggnad för tullens behov år 1749.
- Mitt på torget stod en ”corps-de-garde”, en vaktstuga. Därifrån hade man en god uppsikt på trafiken från och till hamnen.
- År 1765 byggdes en ny sjötullkammare på Tullbron.
- Stapelstäderna hade rätt att uppbära tolag, dvs. tullavgift, på utländska varor som fördes in eller ut från staden. Villkoret var att staden skulle underhålla tullpackhus som var avsedda för tulltaxering av varor samt för kortare tids förvaring.
- Några större packhus eller tullmagasin uppställdes inte på området. I stället uppförde adeln och borgerskapet i staden egna varulager i hamnen, sk. ”saltbodar”, för förvaring av salt.
- Nuvarande Café Saltbodan grundades år 1986 i före detta tullpackhuset.
Lovisa sjöfartsmuseum
- År 1993 beslöt en delegation av aktiva lovisabor att grunda ett sjöfartsmuseum i hjärtat av stadens gamla hamn.
- Museibyggnaden består av två bodar, varav den äldre är en gammal stockbyggnad som återuppbyggts på sin nuvarande plats på Skeppsbron och den nyare är ett nybygge från år 1998.
- Museet invigdes den 1 juli 1995.
- Vid strandparken, norr om museet, finns bogseraren Onni samt en fyr. Bägge hör till Lovisa sjöfartsmuseets samlingar.
2. SEGELSJÖFARENS TID
1. rummet i nedre våningen
Spanienfararna
- De första årtionden på 1800-talet, samt 1850-talet, var blomstringstider för segelsjöfarten i Lovisa.
- Sjöfarten erbjöd arbete för många. Pojkarna kunde börja sitt sjömansliv redan i unga år som skeppsgossar och avancerade sedan till matroser och även till styrmän.
- De största segelfartygen lastade och lossade i Lovisa på redden. För de större skeppen var kajdjupet vid Tullbron, för att inte tala om Skeppsbron, alldeles otillräckligt.
- Trafiken var en stor del av året livlig till och från saltbodarna mellan Skeppsbron och Saltbodtorget.
- De stora Spanienfararna seglade i regel ut på sensommaren och återkom följande år vid månadsskiftet maj-juni. Mindre skeppen for ut på våren och kom in på hösten.
- Saltbodarna fylldes på således både på våren och på hösten. Däremellan såldes saltet till upplandets behov, speciellt medan slädföret varade.
Exportvaror från inlandet
- Bönderna från östra Nyland, Karelen och Savolax gjorde årligen stadsresor till Lovisa för att köpa salt och sälja sina varor här.
- En resa till stapelstaden kunde vara 1000 kilometer och helst gjordes resan på släde.
- Handeln med borgerskapet baserade sig på sk. majmiseri: den bekanta handelsmannen bjöd bonden på inkvartering, mat och dryck, och bonden upprättade sina handelsärenden enbart med denne handelsman.
- Från sågarna i upplandet fördes det även bräder på släde till Lovisa för att utskeppas till utlandet.
- Bräderna staplades på olika upplagsplatser vid stranden, särskilt vid Brädholmen (nuv. Dunkahäll) och Ekudden.
- Under stadens första 150 år var de långa slädkaravanerna en bekant och förväntad syn i stadsbilden vintertid.
Lovisa stadsmuseum. Landskapsmålning. Ej signerad.
Skeppsvarv
- I sjö- och stapelstaden hörde det till att skeppen skulle byggas på egna varv. Och för att trygga handeln, var många av stadens grosshandlare redare och även varvens ägare.
- Redan under de första åren grundade man ett skeppsvarv söderut om staden – i Köpbacka vid Lovisavikens västra strand.
- På det sk. Gamla Varvet (nuv. Varvet) byggdes första skeppet under 1749–1750.
- Nya varvet byggdes år 1780 på holmen Siksala på andra sidan av Varvssundet.
- Under åren 1779–1780 byggde man på bägge varven en ny fregatt som stapelsattes sommaren 1780 och döptes till Constantia. Huvudägaren var handlanden och redaren Elias Unonius.
- De flesta av stora skeppen byggdes av ett partrederi som bestod av flera delägare. Huvudägaren hade merparten av andelar i skeppet
Utsikten till Lovisaviken
- Tittar man från Skeppsbron ut mot havet, kan man se Tullbron.
- Stadens brädgårdar fanns på nuvarande Ekuddens campingplats och på Sågsudden som ligger längre söderut.
- Öster om Sågsudden i Lovisaviken ligger holmen Dunkahäll (f.d. Brädholmen). Bakom denna holme låg de stora segelfartygen förankrade medan de väntade på att bli lastade eller lossade.
- Söder om Sågsudden ligger holmen Siksala där det Nya Varvet fanns. På andra sidan av sundet finns nuvarande Varvet som fått sitt namn efter det Gamla Varvet.
- Sjöfästningen Svartholm ligger längre ut i Lovisaviken, ca 10 km från Lovisa centrum.
3. NAVIGERING / SJÖFART
3. rummet i andra våningen
Navigation
- Forna tiders sjöfarare insåg betydelsen av att kunna bestämma läget, latituden, genom att ta höjdposition. Fartygets läge i riktningen syd-nord uppskattades genom observation av himlakroppar.
- Uppfinning av kronometer H4 (urmakaren John Harrison, 1761), en sjöduglig precisionsklocka, medförde en tillförlitlig metod för att beräkna longitud till havs.
- Användningen av speglar i mätinstrumenten var revolutionerande inom vinkelmätning på 1700-talet.
- Under 1700- och 1800-talen var oktanten ett standardinstrument för styrmännen på ett handelsfartyg.
- När oktantens cirkelbåge utvidgades från 45 till 60 grader, trä byttes mot mässing och instrumentet fick mer optik och nanoteknik, blev resultatet en sextant.
- Spegel sextanten utvecklades av John Hadley 1731.
- De kartor som vi använder idag baseras fortfarande på 1400-tals gradindelning av jordytan.
- Dagens sjöfarare bestämmer sitt läge ute på havet enligt samma koordinater, även om hen får sina uppgifter enligt satellitsignaler.
Lodning och sjökort
- För sjöfarten i Östersjön var lodningen det viktigaste hjälpmedlet för att kartlägga den grunda kusten.
- Med hjälp av ett lod, en tyngd som hängde i en lina, mätte man djupet på vattnet och bottnens beskaffenhet.
- På 1700-talet var lotsofficerarna oftast ansvariga för lodningen. Dom skickligaste kunde mäta t.o.m. 20 famnars djup med 25 famnars lod medan skeppet framskred i 10 knops hastighet.
- Navigationskonsten i svenska riket var nära förknippad med kartläggningen, lotsverksamheten och flottans tillväxt.
- Fältmarskalken Augustin Ehrensvärd fick till uppdrag att utveckla kustförsvaret i den östligaste delen av svenska riket år 1747. Då gjordes det lodningar vid södra kusten av Finland – även i Lovisa – och nya kartor ritades.
- Lotsofficeren Jonas Hahn kom år 1748 och 1751 med kartläggningar i Lovisaviken.
Lovisa navigationsskola
- Lovisa navigationsskola (1907–1926) utbildade understyrmän, styrmän samt kust- och östersjöskeppare.
- Undervisningsspråket var svenska.
- Skolan verkade bland annat på Lovisa rådhuset.
- De centralaste ämnen i en navigationsskola var matematik, navigation, nautisk astronomi och meteorologi.
- Därtill undervisades det i sjömanskap, skeppsbyggnadslära, signalering, läran om mekanisk drivkraft, lagar och författningar rörande sjöfart, geografi, undervisningsspråket, det andra inhemska språket, tyska och engelska samt bokföring och hygien.
4. ÅNGBÅTS- OCH ÅNGSLUPSTIDEN
4. rummet i övre våningen
Ångbåtarna
- Ångbåtarna ersatte segelfartygen småningom under 1800-talet.
- År 1933 byggdes Finlands första ångfartyg, den hjuldrivna ångbogserbåten Ilmarinen på Varviniemi i Puhos.
- Under början av 1900-talet blev ångbåtar alltmer allmänna: segelsjöfarten från Lovisa upphörde år 1913 då stadens sista djuphavsseglare Tjerimai såldes.
- Ångbåtar användes såväl i passagerar- som godstrafik.
- Passagerarångbåtarna trafikerade regelbundet längs kusten och via Lovisa under åren 1839–1946.
Rederiet Nordström
- Ragnar Nordström tog första steget som skeppsredare år 1926 då han skaffade sig aktiemajoriteten i Lovisa Ångfartygs Ab.
- Rederiet började sin verksamhet med en passagerarångbåt i kusttrafiken. Senare utvidgades verksamheten till passagerar- och frakttrafiken, och även med fiskeflottan och oljetransporter.
- År 1931 grundade Nordström Lovisa Fiskeri Ab vars fiskeflotta deltog i sillfiske på de isländska vattnen under åren 1931–1953.
- Under andra världskriget förlorade rederiet 13 fraktfartyg och 2 ångtrålare.
- Rederiverksamheten avslutades år 1970 på grund av ekonomiska svårigheter och rederiets dåvarande fartyg gick över till Finnlines rederi.
Sillfiske: Sillpigorna vid Norra ishavet
- Verkställande direktör för Hangö konservfabrik och kommersrådet Hemming Elfving började idka sillfiske i de isländska vattnen med egna fartyg år 1929.
- År 1931 anskaffade Elfving fartyget S/S Petsamo som fungerade som ett moderfartyg för hela sillfiskeflottan, men även som en fabrik med sina 28 sillhuvudkapningsmaskiner.
- Själva fisket sköttes av ångtrålare och notbåtar.
- På moderfartyget saltades och lagrades fisken i tunnor.
- År 1932 kom Elfving på idén att anställa unga flickor och kvinnor som fiskeriarbetskor på fartyget. Bakom varje maskin stod en flicka som matade in fisk i maskinen. Andra flickor skötte om insaltningen. Packerskorna kallades för sillpigor.
- På det andra större fartyget, s/s Astrea, fanns det också några motsvarande maskiner.
- Arbetet var fysiskt ansträngande och krävde snabbhet och uthållighet i kalla och fuktiga förhållanden. Man kunde få ihop 1000 tunnor sill på ett dygn.
- Var tillgången på fisk god, kunde sillpigorna arbeta 3–4 dygn i ett sträck.
- Sillfiskesäsongen varade från början av juli till början av september.
- Kvinnornas industriarbete ombord väckte stor uppmärksamhet i samtida tidningar.
- År 1937 var den sista säsongen då sillpigorna medverkade i industriarbetet till sjöss. Enligt ett statsrådsbeslut fick de inte därefter arbeta i Atlanttrafik.2
- Ragnar Nordströms bolag Lovisa Fiskeri Ab inledde sillfisket samma år som Elfving, 1931.
- Den 11 augusti 1931 betecknades som en historisk dag för Lovisa. Då anlände den första lasten lovisasill till hamnen i Valkom.
- I Lovisa fanns de bland annat en tunnfabrik och en konservfabrik.
- Förutom på fiskefartygen arbetade det sillpigor även i Hangös och Lovisas sillförädlings-fabriker.
- Elfvings sillfiskeflotta och Lovisa Fiskeri Ab gick samman och grundade Finska Fiskeri ab år 1936.
- Under andra världskriget kapades och sänktes det berömda moderfartyget s/s Petsamo den 10 juni 1940.
5. SÄNKNING AV S/S MARTTI RAGNAR
5. rummet i övre våningen
s/s Martti Ragnar sänkt av u-båten: ”Vi blev bestämt men hövligt behandlade”
- Tid: lördag, den 23 september 1939, kl. 24.00
- Plats: Vid norska kusten, 15 sjömil sydost om Arendal
- Fartyg: S/S Martti Ragnar
- Kapten: John Söderblom
- Besättning: Hela besättningen på 24 män räddades
- Last: Cellulosa som klassificerades som krigskontraband
- Ruttplan: Veitsiluoto/Kemi, Finland (Avgångstid 17.9.1939) – Ellesmere Port, England
- Ilta-Sanomat 23.9.1939 Nr 220
Händesleförloppet:
- En tysk u-båt dök upp vid S/S Martti Ragnar vid norska kusten, och beordrade att stanna.
- Fartyget var utrustat med en stark strålkastare som även nattetid skulle visa att det var ett neutralt fartyg.
- För att undvika drivminor hade kaptenen tagit kurs förbi Göteborg och cirka 40 sjömil norrut rakt mot norska kusten.
- En besättningsman rodde kaptenen med skeppspapperen och andra styrmannen över till u-båten.
- U-båtens befälhavare konstaterade att han tyvärr var tvungen att sänka fartyget på grund av att lasten var krigskontraband och fartygets destination England.
- Kapten Söderblom kom överens med u-båtens kapten om en halv timmes frist för besättningen att gå ombord i livbåtarna.
- Eftersom u-båten hade drivit långt från s/s Martti Ragnar, tog det en kvarts timme för kaptenen, andra styrmannen och besättningsmannen att ro tillbaka.
- Besättningen hade därför bara 15 minuter på sig att rädda sig. Många av manskapet hade redan gått till kojs.
- För att hela 24-mannabesättningen skulle rymmas i en livbåt, fick de ingenting annat med sig.
- Sprängladdningen placerades uppenbarligen i last- och maskinrummet. Klockan 0.35 smällde sprängskottet, och båten försvann i djupet.
- Därefter fick besättningen tillgång till den andra livbåten och kunde omplacera sig i de två livbåtarna. U-båten tog livbåtarna på bogser och förde besättningen ca 7 mil från norska kusten.
- Efter att ha rott några timmar mötte besättningen två norska fiskarbåtar som assisterade livbåtarna till Arendal.
- I Arendal träffade kaptenen Finlands konsul i Oslo och avgav sjöförklaring.
- Befälhavaren på den tyska u-båten gav en ”kvittens” på att fartyget blivit sänkt. Kvittensen är skrivet på ett avrivet blockpapper och finns att se på museet.
- ”Vi blevo bestämt, men hövligt behandlade av den tyska undervattensbåtens befäl och de gåvo oss en rimlig frist så att vi kunde rädda våra liv”, säger Martti Ragnars kapten. (Hbl 24.9.1939 Nr 257)
6. KAPTENS SALONG
Museets hälsning nedre våningen
S/S Virgo
- De traditionella ångmaskinernas tid som energikälla på sjön var inte lång, bara ca 150 år. S/S Virgo är en typisk representant för den perioden.
- S/S Virgo byggdes för Finska Ångfartygs Aktiebolag (F.Å.A), och blev färdigt våren 1906.
- Fartyget betjänade rederiet i frakttrafik över 50 år – även under krigstid.
- Vid finska inbördeskriget år 1918 transporterade Virgo krigsmaterial för de vita trupperna för att säkerställa landets självständighet.
- Under andra världskriget (1939–1944) förde fartyget frakt fortsatte Virgo frakttrafiken
- Från 1943 till 1944 deltog hon i evakueringstransporter och förde omkring 10 000 ingermanlänningar till Finland.
- År 1945 transporterade fartyget varor som Sverige ställt till Finlands förfogande.
- Virgos resor slutade i juli 1963 när hon bogserades till Matildedal för att nedskrotas.
- Väggpanelerna till kaptensalongen bevarades och donerades till Lovisa Sjöfartsmuseum av Oy R. Nordström & Co Ab år 1998.
- Väggpanelerna monterades upp i museet av Olavi Lamminen, Yngve Lindborg och Ilmari Elo.
- Kaptensalongen öppnades för allmänheten år 1999 och är idag en central del av museets samlingar.